Av: Jesper Ekroth

”Die Idee des Rechtsstaates ist als Kampfruf des freiheitlichen Bürgertums gegen den obrigkeitlichen Fürstenstaat entstanden. Der Kampf ging vor allem um die Sicherung einer von staatlicher Einmischung frein Individualsphäre durch Menschen- und Bürgerrchte, darüber hinaus um eine Verdingerung staatlicher Willkür...“

– Maunz T. & Zippelius R.

Rättsstatsideologin i en mer organiserad form var främst en skapelse av upplysningstiden (främst 1700-talet) och utvecklad inom den därifrån utgående liberala traditionen (klassisk liberalism). Den har dock sina rötter i 1600-talets naturrättslära, där man bl a starkt betonade individers okränkbara rättigheter. Till grund för den rättsstatliga idén ligger en presumtion om att den offentliga makten alltid kan komma att missbrukas till förfång för medborgarna.

Jag vill redan nu göra er uppmärksamma på att det förekommer ett antal olika definitioner på begreppet rättsstat och att det är svårt att säga vilket som, i objektiv bemärkelse, är rätt. Bl a beroende på politisk uppfattning har man lagt in olika innebörd. Själva uttrycket ”rättstat”, som användes första gången omkring år 1800, härrör från den tyskspråkiga debatten som förts i frågan om förhållandet mellan staten och medborgarna. Det var naturligt att uppställa ett motsatsförhållande mellan den liberala rechtstaat och den konservativa machtstaat eller ämbetsmannastaten.

Det är här också på sin plats att påtala att det rör sig om ett ideal, en normativ teori. Stora delar av rättstaten har fått genomslag på våra grundlagar, medan vissa delar inte återfinns reglerat där eller någon annanstans.

Jag väljer att här använda mig av följande definitioner. Det är vanligt att man talar om formell och materiell rättsstat och skillnaden mellan dessa begrepp. Till rättsstaten bör även hänföras den s.k. maktdelningen.

Den formella rättsstaten kan sägas bestå av tre grundläggande principer som alla syftar till att binda den offentliga maktutövningen så att denna blir förutsebar.

Den första principen benämns legalitetsprincipen. Härmed avses att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta innebär att t.ex. riksdagen är skyldig att följa sina egna lagar och andra författningar så länge som dessa gäller.

Legalitetsprincipen söker sitt ursprung långt tid tillbaka i germansk rättstradition, bl a till Magnus Erikssons landslag från 1350-talet där det bl a stadgades att konungen inte fick berövas någon egendomen eller friheten utan laga stöd.

Denna princip är även en del i det europeiska rättsarvet. I linje härmed återfinns i art 4 i Föredraget om Europeiska unionen EU:s grundläggande legalitetsprincip: ”Varje institution skall handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom detta fördrag.”

Den andra principen består i ett förbud mot retroaktivt verkande författningar och rättskipning. Riksdagen eller domstolarna får icke i efterhand lagstifta eller utdöma brottspåföljd för en gärning som icke var brottslig när den begicks. Om detta var tillåtet skulle det givetvis vara näst intill omöjligt att förutse den offentliga maktutövningen och vilka gärningar som eventuellt skulle kunna straffbeläggas i framtiden. Retroaktivitetsförbudet är i princip närbesläktad med legalitetsprincipen, då båda syftar till att säkerställa förutsebarhet i den offentliga maktutövningen.

Den sista principen benämns objektivitetsprincipen. Denna princip innebär att myndigheterna skall iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Det är gällande rätt som avgör vad som är ”sakligt”.

Den materiella rättsstaten uppställer krav på det materiella innehållet i författningar. Lagstiftaren får inte stifta vilka lagar som helst. Medborgarna är gentemot det offentliga garanterade negativt frihet (en definition härav ges under detta begrepp) eller en privat sfär där de kan handla utan ingripande eller styrande från det offentliga. Denna sfär avgränsas via de s.k. rättighetskatalogerna (se t.ex. kap 2 i regeringsformen). Häri anges att den enskilde är skyddad mot dödsstraff, tortyr och frihetsberövanden. Medborgaren ges också skydd för sin yttrandefrihet, mötes- och demonstrationsfrihet och religionsfrihet. På detta sätt begränsas den offentliga maktutövningen.

Som en tredje del i rättsstaten återfinner vi maktdelningsidealet. Enligt maktdelningsidealet är det väsentligt för skyddandet av den individuella friheten att statsmakten är uppdelad i tre offentliga subjekt eller makter: lagstiftande, verkställande och dömande. Till dessa tre subjekt finns en korresponderande funktion: lagstiftande, verkställande och dömande. Varje makt är hänvisad till att utöva sin egen funktion och får icke inkräkta på någon annans makts område. Vidare, de personer eller tjänstemän som arbetar i en makt får icke samtidigt tjänstgöra i någon annan makt. På detta sätt kommer varje makt att kunna kontrollera de andra och ingen makt kommer att ensam kunna kontrollera hela statsmakten.

Det bör tilläggas att ingen stat har någonsin genomfört en så långtgående maktdelning, inte ens USA. Istället kan man säga att olika grader av maktdelning genomförts i olika länder.

Sveriges gamla regeringsform från 1809 byggde på maktdelningsidealet. Man var inspirerad av främst Montesquieus beskrivning av varför maktdelning var önskvärt och fördelarna härmed. I Sverige genomfördes dock icke den tredelade maktdelningen, utan snarare en svensk variant därav bestående av en tvådelning mellan konungen och rikets ständer. Syftet var att dessa två maktcentra skulle balansera varandra. Själva makten delades upp i fem olika funktioner, istället för tre.

Den verkställande makten tillföll konungen och av tradition ansågs den dömande makten vara en del av den verkställande, även om domstolarna med 1809 års RF fick viss självständighet, satt ändå konungen i HD. Den kontrollerande makten tillföll riksdagen likväl som beskattningsmakten. Normgivningsmakten delades mellan konungen och ständer.

Den här maktdelningen verkade ett antal decennier, men övergavs sedan alltmer i praktiken. I ställer växte folksuveränitetsidealet i styrka och parlamentarism fick sitt slutliga genombrott 1917. Riksdagen hade då framträtt som det främsta organet och kungamakten hade kraftigt reducerats, en utveckling som pågått fram till våra dagar då konungen bara har ceremoniell funktion.

1974 års RF bygger dock på funktionsfördelningsläran och inte på maktdelningsläran som 1809 års RF. När 1974 års RF utarbetades på 60-talet förklarades att maktdelning var ett helt föråldrat ideal och tillhörde svunna tider. Den omständighet att världens främsta demokrati, USA, fortfarande byggde på maktdelningsidealet låtsades de svenska grundlagsstiftarna inte om. I Sverige ansågs makten nu vara en och odelad, all makt låg hos folket och utövades av riksdagen; vi behövde ingen maktdelning till skydd för de enskildas frihet. I Sverige delades den odelbara makten upp i funktioner, fem till antalet: lagstiftande, verkställande, dömande, kontrollerande och beskattande. Dessa funktioner utskiftades sedan på olika offentliga subjekt.

Sammanfattningsvis kan rättsstaten sägas ha följande ändamål. Den formella rättsstaten syftar till att säkerställa en förutsägbar offentlig maktutövning, vilket ger medborgarna rättssäkerhet. Den materiella rättsstaten har till syfte att skydda medborgarnas negativa frihet. Maktdelningen skall motverka offentlig maktkoncentration och den fara för maktmissbruk detta kan leda till.

Litteratur

Algotsson Karl-Göran, Medborgarrätten och regeringsformen, Norstedts förlag, Stockholm, 1987

Algotsson Karl-Göran, Lagrådet, rättsstaten och demokratin under 1900-talet, Norstedts Juridik, Stockholm, 1993

Dalberg-Larsen Jørgen, Retsstaten, Velfærdensstaten og hvad så?, Akademiskt förlag Køpenhavn, 1984

Danelius Hans, Mänskliga rättigheter, 4 uppl. Nordstedts, Stockholm, 1989

Darmstaedter Friedrich, Die Grenzen der Wirksamkeit des Rechtsstaates, Eine Untersuchung zur gegenwärtigen Krise des Liberalen Staatsgedankens, Scientia Verlag Aalen Heidelberg, 1971 (Nytryck av utgåva från 1930).

Flatman Richard, The Philosophy and Politics of Freedom, The University of Chicago Press, 1987

Frändberg Åke, Rättsstatens organisation, särtyck ur Changing Positions – Essays Dedicated to Lars Lindahl on the Occasion os His Fiftieth Birthday, Uppsala University, 1986

Gwyn W B., The meaning of the Separation of Powers, an Analysis of the Doctrine from its Origin to the Adoption of the United States Constitution, Tulane University New Orleans, 1965

Hayek F.A., Frihetens grundvalar, Timbro, 1983

Hayek F.A., Law, Legislation and Liberty, Routledge and Kegan Paul, London, 1982

Hayek F.A., Grundsätze einer liberalen Gesellschaftsordnung. Uppsats i essäsamlingen Freiburger Studien, Gesammelte Aufsätze J.C.B. Mohr (Paul Siebeck) Tübingen, 1969

Leoni B., Freedom and the Law, Nash Publishing, Los Angeles, 1972

Maunz T & Zippelius R., Deutsches Staatsrecht, 28 neubearbeite Auflage, C.H. Beck´sche Verlgasbuch-handlung, München, 1991

Sundberg H.G.F mfl, Rättsstat contra välfärdsstat, Uppsats i boken Revolt mot välfärdsstaten, Natur och Kultur, Stockholm, 1958

Sundberg-Weitman Brita, Saklighet och godtycke i rättsskipning och förvaltning, Nordstedts förlag, Stockholm, 1981

Sundberg-Weitman Brita, Rättsstaten åter!, Nordstedts förlag, Stockholm, 1986